SMÅSTADEN HELSINGFORS   

År 1550 lät Gustav Vasa grunda staden Helsingfors längst inne i Gammelstadsviken, nära den plats där Vanda å rinner ut i havet. En viktig orsak var att kungen ville konkurrera med Reval (som i dag heter Tallinn) om handeln med Ryssland. Han befallde därför att borgarna i Ulfsby, Raumo, Ekenäs och Borgå skulle flytta till den nygrundade staden. På grund av krigen mellan Sverige och Ryssland var den ekonomiska utvecklingen i staden svag, och efter några år fick borgarna återvända hem. I början på 1560-talet erövrade Sverige norra Estland och Reval som därmed blev en svensk stad. Det betydde att Helsingfors betydelse som handelsstad minskade.

Befolkningen

På 1500-talet var Helsingfors en mycket liten stad, man har räknat ut att det ca år 1570 bodde ungefär 500 personer i staden. Om vi jämför med andra städer kan vi konstatera att Raumo och Helsingfors var ungefär lika stora. Vid den här tiden var Åbo den största staden i Finland med mellan 2700 och 2800 personer. Åbo följdes av Viborg med ca 1700 invånare och Björneborg med drygt 700. Den största staden i det svenska riket var Stockholm där det år 1570 bodde ungefär 9100 personer. Om man jämför med i dag var städerna alltså väldigt små.

I Helsingfors fanns det vid den här tiden 50 borgare, 9 borgaränkor, 21 kronotjänare och 22 båtsmän. Totalt bodde det 102 familjer i staden. Om man jämför den genomsnittliga förmögenheten hos borgarna i städerna i Finland så visar det sig att borgarna i Helsingfors var mycket rika. Det här är ändå inte hela sanningen. I Helsingfors fanns det några borgare som var väldigt förmögna, medan de övriga var ganska fattiga. De två borgarna och borgmästarna Matts Bertilsson och Lars Michelsson ägde nämligen tillsammans den största delen av borgarnas totala förmögenhet.

Hungersnöd, krig och pest

Eftersom Gammelstadsviken var grund och det var svårt för större fartyg att ta sig in till staden bestämde generalguvernören Per Brahe år 1640 att Helsingfors skulle flyttas längre ut mot havet, till det område som i dag är Kronohagen. Staden fick också rätt att handla med utlandet, men trots detta ville utvecklingen inte ta fart. Slutet av 1600-talet och början av 1700-talet blev en svår tid för staden och dess invånare. Åren 1695–1697 drabbades Finland av en svår hungersnöd. Det är omöjligt att veta hur många människor i Helsingfors som dog av svält och sjukdomar, men vi vet att 130 medlemmar av Helsingfors församling dog år 1697 (dubbelt så många som under ett ”vanligt” år). Människorna på landsbygden drabbades ännu hårdare.

I början av 1700-talet härjade pesten (en infektionssjukdom som främst sprids via råttor som bär på smittade loppor) på många håll i Europa, och också det svenska riket drabbades. Det sägs att pesten kom till Helsingfors i augusti 1710 med två kvinnor som hade flytt från Livland. Samma år dog två tredjedelar (1185 personer) av Helsingfors invånare i pest. Den här pestepidemin var den sista i Norden.

Motgångarna var inte slut efter det svåra året 1710. Tre år senare erövrade Ryssland Finland, och för att den ryska armén inte skulle ha någon nytta av Helsingfors brändes staden av den svenska armén. Den ryska ockupationen tog slut först år 1721 och brukar kallas stora ofreden. Den var en del av det så kallade stora nordiska kriget mellan Sverige och bl.a. Ryssland. År 1721 slöts freden i Nystad, och den innebar att Sverige miste Livland, Estland, Ingermanland och Viborgs län till Ryssland. Det här betydde att Sverige inte längre var en stormakt.

Under kriget blev många Helsingforsbor tvungna att fly. En del av dem stannade i Finland, medan andra tog sig över till Sverige. De som återvände efter kriget möttes av en stor förödelse: nästan ingenting fanns kvar av staden. Förhållandena var mycket svåra, särskilt eftersom de människor som återvände inte hade någonstans att bo. En del byggnader flyttades in till staden från landsbygden, och det kunde uppstå problem då husets ursprungliga ägare återvände efter flykten och märkte att hans hus nu stod i Helsingfors. Ofta gick det ändå till så att huset köptes och först därefter flyttades till staden. Trångboddheten var stor, och många människor bodde under mycket primitiva förhållanden, t.ex. i de baracker som fanns kvar efter att ryssarna lämnat staden.

Kriget och flykten orsakade också andra problem. I oktober 1723 berättade Gabriel Hansson Flygare inför magistraten att han år 1701 hade blivit tvungen att lämna hemstaden för att delta i kriget. Han blev tillfångatagen av den ryska armén, och hans hustru trodde att han hade dött. Hon hade därför gift om sig och hunnit skaffa tre barn med sin nye make – vi kan bara föreställa oss hur förvånad hon blev då den förste maken knackade på dörren. Flygare anhöll därför om att också han skulle få gifta om sig. Magistraten beslutade att ärendet skulle behandlas i domkapitlet.

Det Helsingfors som byggdes upp efter kriget påminde mycket om 1600-talets Helsingfors: gatorna och kvarteren var desamma. Någon idyll var staden inte: många av husen var i dåligt skick, en del ödetomter användes som avstjälpningsplatser, gatorna var så dåliga att det var svårt att ta sig fram o.s.v. Några parker eller planteringar fanns det inte, om man inte räknar med de små krydd- och kålodlingar som invånarna hade. Precis som så många andra städer var Helsingfors en smutsig stad. I magistratens protokoll från våren 1747 kan vi läsa att man av hygieniska skäl bestämt att svinen inte längre fick röra sig fritt i staden sommartid. De skulle köras ut ur staden, och två personer fick i uppdrag att se till att de inte lyckades ta sig in igen.

Det nya Helsingfors

På 1740-talet, efter att Sverige och Ryssland igen varit i krig med varandra, började man planera ett bättre försvar för Finland. Den viktigaste länken i försvaret var fästningen Sveaborg som började byggas år 1748. Det här ledde till att staden Helsingfors snabbt utvecklades och växte. Allt fler människor flyttade in till staden, och det uppstod t.ex. tegelbruk där man tillverkade tegel för fästningsbygget. Bygget av Sveaborg blev mycket viktigt för borgarna i Helsingfors. En av de mest kända och framgångsrika köpmännen i staden vid den här tiden var Johan Sederholm. Det stenhus som han lät bygga på 1750-talet är i dag den äldsta byggnaden i Helsingfors centrum. Huset står vid Senatstorget, som inte fanns på Sederholms tid. Torget och de ståtliga byggnaderna runt det skapades först efter att Helsingfors blivit huvudstad år 1812. För att ge plats för torget rev man den gamla Ulrika Eleonora kyrka. Sederholm hade avlidit år 1805 och begravts på kyrkogården vid den gamla kyrkan, men hans grav flyttades till Gamla kyrkparken. Vid graven byggdes ett kapell som var ritat av C.G. Engel, samme man som planerade Senatstorget som blev en viktig symbol för det nya maktcentrumet Helsingfors, så på sätt och vis kan vi säga att det gamla och det nya Helsingfors möttes i kyrkparken.