År 1462 var Heikki Finne den största skattebetalaren i Stockholm, det svenska rikets huvudstad. Även några av stadens rådmän hade rötter i Finland. Så mycket mer vet vi inte om Heikki Finne och de tidiga finnarna i Stockholm, men deras namn vittnar om att finnar ända sedan medeltiden har bott och arbetat i staden. Från 1600-talet framåt kan man med säkerhet säga att finnar har utgjort ett centralt inslag i Stockholms gatubild. En av de stadsdelar där finnarna gärna bosatte sig var Södermalm, den gamla arbetarstadsdelen som i dag är känd som Stockholms mest ungdomliga och trendiga del. Ovanför Stadsgårdskajen, där tusentals färjpassagerare från Finland dagligen stiger i land, höjer sig det ståtliga Katarinaberget. Invid den likaså ståtliga Katarinakyrkan som står uppe på berget har man rest en minnessten som vittnar om finnarnas historia i området. Stenen har inskriften ”Täällä lepäävien suomalaispolvien muistoksi – Till minne av tusende finnar här jordade 1600–1800”.
De finnar som på 1600- och 1700-talen bosatte sig på Södermalm sysselsatte sig som t.ex. byggnadsarbetare. Många var även sjömän, hamnarbetare och fiskare. Det var i huvudsak fiskare från Finland som fram till mitten av 1800-talet försåg invånarna i Stockholm med fisk. Finnarnas andel av fiskarna var så stor att man i folkmun allmänt började tala om ”notfinnar” som beteckning på de fiskare som bedrev notfiske. Att fiska med not var en fångstmetod som gick ut på att fisken stängdes inne med hjälp av ett nät som drogs in mot land eller mot ett fartyg. Förutom fisk transporterades även andra livsmedel, t.ex. kött, från den östra rikshalvan till Stockholm. Man kan alltså säga att finnarna genom tiderna har påverkat svenskarnas matvanor, även om detta knappast är något man har varit medveten om.
Förutom som fiskare gjorde finnarna i Stockholm sig kända som skickliga sjömän och skeppsbyggare. Då Sverige under 1600-talet blev en europeisk stormakt var det viktigt att bygga en mäktig örlogs- och handelsflotta. Finnar deltog i byggandet av många av fartygen, bland annat av regalskeppet Wasa. Wasa var sin tids största krigsfartyg, men dess historia blev kort och tragisk. Skeppet sjönk strax utanför varvet i Stockholm under sin jungfrufärd den 10 augusti år 1628, bara några minuter efter att det hade sjösatts. Först år 1961 lyckades man bärga Wasa som man numera kan beskåda som ett restaurerat museifartyg på Djurgården. Talande för finnarnas roll inom sjöfarten är dock att de tre dykare som på 1660-talet som de första fick rätt att försöka plocka upp föremål från skeppet var tre finnar. Dessa hette Johann Finne, Johan Hindriksson och Johan Nilsson-Printz.
Beger man sig från Södermalm mot Stockholms nuvarande centrum kommer man till Gamla stan. Gamla stan ligger på Stadsholmen, den ö på vilken Stockholm grundlades på 1200-talet. Strax efter Slussen som skiljer Södermalm från Gamla stan ligger Skeppsbrokajen, varifrån man kan ta färjan till Djurgården. Det var vid Skeppsbrokajen som alla fartyg som anlände till rikets huvudstad från den östra rikshalvan lade till. Länge fick kajen i folkmun heta ”finnarnas kaj”, och många finnar som flyttade till Stockholm bosatte sig i dess närhet. De smala medeltida gator som löper från de centrala delarna av Gamla stan ner mot Skeppsbron hade under 1600- och 1700-talen ett starkt finskt inslag. Ju närmare kajen man kom, desto mera finska kunde man höra. När det finska inslaget var som starkast kunde en besökare nästan föreställa sig att han befann sig i en finsk stad.
Fortsätter man sin färd till andra sidan av Gamla stan kommer man till Slottsbacken. Detta område har historiskt utgjort det svenska rikets absoluta maktcentrum. Storkyrkan representerar den andliga och kyrkliga makten medan den världsliga makten representeras av det kungliga slottet och riksdagen. De svenska kungarna anställde gärna finnar som tjänstefolk, eftersom de ansågs vara pålitliga och flitiga. Tidigt uppstod invid det kungliga slottet Tre Kronor ett ”finskt kvarter”. Efter att Tre Kronor totalförstördes i en eldsvåda år 1697 uppfördes det nuvarande slottet på dess plats, och mitt emot slottet på andra sidan Slottsbacken står i dag den finska kyrkan. Gudstjänster på finska har allt sedan 1500-talet förrättats i Stockholm. I själva verket hölls de allra första gudstjänsterna någonsin på det finska språket här. Till en början höll den finska församlingen till i en f.d. dominikansk klosterkyrka vid Järntorget, för att därefter under en längre tid flytta runt mellan flera olika adresser i Gamla stan. År 1725 fick finnarna äntligen en egen kyrka mitt emot slottet, i vilken Stockholms finska församling verkar ännu i dag. Den finska kyrkans läge i Stockholms och hela Sveriges kulturella och politiska centrum avspeglar på ett tydligt sätt den viktiga roll Finland och finnarna har haft i landets historia.
Huvudstäder som ekonomiska, politiska och kulturella centra har alltid lockat folk. Människor har sökt sig till huvudstäder för att de i dem har sett en möjlighet till utkomst och utbildning. Liksom finländare i dag dras till Helsingfors med omnejd och under ryska tiden drogs till S:t Petersburg, drogs de fram till år 1809 och även därefter till Stockholm. Över Ålands hav var vägen från Åbo till Stockholm kort. Den region i Finland som ännu idag heter Egentliga Finland låg från medeltiden fram till riksskilsmässan år 1809 i det vidsträckta svenska rikets centrum. Att finska talades i Stockholm var lika naturligt som att det i Finlands kusttrakter talades svenska.