ELISABETH KYHL, EN RESPEKTINGIVANDE HANDLANDE I HELSINGFORS

I slutet av 1700-talet skakades Helsingfors av en skandal. Eller egentligen flera skandaler. Ett antal äktenskap var i kris och det skvallrades vitt och brett om gräl och boskillnader. Några officerare från Sveaborg hade gift sig med kvinnor ur stadens borgerskap med stora förhoppningar om att på detta sätt kunna komma åt den lukrativa handel som bedrevs i samband med bygget och underhållet av den stora fästningen. Men stadens förmögna handelsmän, deras änkor och döttrar stod på sig. Det var omöjligt för officerarna att komma åt borgerskapets förmögenhet. I synnerhet en kvinna, Elisabeth Kyhl, gjorde en stor insats för att behålla kontrollen över sin egendom och sina affärer. Hon var mycket målmedveten och man kände stor respekt för henne i staden.

Elisabet Kyhl hade handlat mycket målmedvetet under hela sitt liv. Hon var uppvuxen i ett bildat hem i Helsingfors. På den tiden hämtade sig den lilla staden långsamt från den långa ryska ockupationen som varat hela slutet av det stora nordiska kriget och man levde under enkla förhållanden. Men Elisabeths far var fältskär och en lärd man, som också såg till att hans barn fick en god utbildning. Elisabeth ingick också ett gott äktenskap. Hon gifte sig med Nils Burtz, som kom från en gammal inflytelserik släkt i staden. Burtz var ännu i början av sin karriär, men han hade redan utbildat sig till handelsman hos sin mor i Helsingfors och i Stockholm. I Helsingfors hade goda tider stundat för handelsmännen då fästningsbygget på Sveaborg kom i gång i slutet av 1740-talet. Fästningen och det stora manskapet slukade enorma mängder förnödenheter och materiel, och pengar strömmade in från kronan till alla företagsamma borgare och handlande. Man byggde ett Östersjöns Gibraltar, en modern fästning, stor som en stad med en ansenlig ny flotta. Sverige ville fortfarande på allvar konkurrera om Nordeuropas herravälde och man understöddes generöst av den franska regeringen.

Den unge Nils Burtz grundade ett bolag med sin kamrat Johan Sederholm och inledde en lysande karriär som handelsman. I motsats till Sederholm var Burtz dessutom intresserad av politik och han engagerade sig i både stadens och rikets affärer med brinnande iver. Paret Burtz byggde sig ett ståtligt hus på en av stadens bästa tomter och bedrev en mångsidig affärsverksamhet, såsom handelsmännen vanligen gjorde vid denna tid. Både handel och industri sysselsatte paret som dock bröt samarbetet med Sederholm. I mitten av 1760-talet reste Nils Burtz till Stockholm för att representera stadens borgerskap vid en stormig riksdag. Burtz dog plötsligt och den unga änkan blev ensam med de stora affärerna. Till näringslivets karaktär vid denna tid hörde en stor mängd krediter och det var inte ovanligt att en handelsmans död ledde till att sterbhuset försattes i konkurs. Elisabeth var alltså i en svår situation, men hon lyckades rädda företaget och bedrev själv verksamheten ett antal år. Hon var då ensam försörjare av en liten flicka vid namn Johanna Sophia, berömd för sin skönhet.

Sju år efter makens död beslöt sig änkan för att gifta om sig med överstelöjtnant Jacob Gerdes. Men redan inom några år stod makarna mot varandra i rätten. Elisabeth kontrollerade hela ekonomin på basis av ett äktenskapsförord och Gerdes försökte rättsvägen få tillgång till "sin" egendom. Men han hade mager framgång, för stadens magistrat och borgerskap ställde sig på Elisabeths sida. Efter några år flyttade Gerdes ut ur den Burtzska gården. Vid samma tid kom fru Gerdes i gräl med sin svärson, major Rosenqvist, som gift sig med hennes vackra dotter. Rosenqvist hade i rätten försökt komma över sin hustrus andel i arvet efter Burtz, vilket ledde till en brytning med svärmodern. Elisabeth blev allvarligt sjuk och man trodde att hon skulle dö: "Fru Gerdes ligger snart för döden som gläder Rosenqvist", konstaterade en samtida brevskrivare torrt. Men efter flera månaders sjukdom reste sig överlöjtnantskan till allas förvåning från sjukbädden. En kort tid senare dog i stället hennes man överstelöjtnant Gerdes hastigt.

Men Elisabeths sorger var inte över. Hennes stora egendom lockade många män omkring henne, till och med hennes egen bror, till utpressning och försök till svindleri. Elisabeth var dock mycket bestämd och hon fick stöd av stadens ledning. Slutligen gav även major Rosenqvist upp, tog sitt pick och pack och flyttade ifrån sin hustru. Den vackra Johanna, eller Jeanette, som hon kallades av sina fina vänner från Sveaborg, blev ensam och kontakten med modern förblev bruten. Rosenqvist påstods dessutom även ha försett sig med alla Jeanettes saker då han reste, så att hon var helt utan trygghet och pengar eftersom hennes mor fortfarande vägrade ge henne något eller ens tala med henne. Stadens invånare var skärrade över Elisabeths hårdhet mot dottern, som sedan gifte om sig med en skådespelare och flyttade till Sverige för en tid.

År 1808 kom att bli en vändpunkt för Helsingfors. Staden ockuperades på vårvintern av ryska trupper och brann av en olyckshändelse ner samma höst. Nya tider var på väg då Finland blev en del av det ryska riket. Den lilla staden Helsingfors blev huvudstad år 1812 och byggdes upp på nytt med ett monumentalt centrum av sten. Men det nya Helsingfors hann Elisabeth aldrig se.  Elisabeth Kyhl, eller överstelöjtnantskan änkefru Gerdes som det står i kyrkboken, avled sommaren 1811 vid en ålder av 75 år. Hon lär på sin ålders höst ha återknutit kontakten med sin dotterdotter och tagit hand om henne, men relationerna till dottern återställdes aldrig. Och aldrig mer blev heller hennes Helsingfors vad det varit. Den lilla trästaden som styrdes av ett självständigt borgerskap var borta. Där hade man handlat vid stadens torg framför Rådhuset i ett livligt sorl av svenska, finska och tyska, och där hade man ofta på gatorna hört franska eller ryska, och ibland kanske till och med engelska. Elisabeth hade under sitt liv sett staden byggas upp ur ruiner och växa upp till en blomstrande handelsort med hjälp av handeln med Sveaborg. Och hon hade själv varit med om åstadkomma denna utveckling. Utan den hade staden kanske aldrig blivit påtänkt som huvudstad. Elisabeth Kyhl är utan tvivel en viktig kvinna i vår historia.

Jessica Parland-von Essen
Redigeringsdatum 14.1.2008