MALIN OCH GRELS. EN SOLDAT FRÅN SATAKUNTA OCH HANS FAMILJ UNDER TRETTIOÅRIGA KRIGET

Kriget var regel, freden undantag i Sverige och Finland under hela stormaktstiden. Genom kriget uppstod den starka staten med ett behov att kontrollera allt och alla. Det räckte inte längre med att kronan som förr beskattade jorden. Nu måste statsmakten också få veta vad som fanns i böndernas fähus, bodar, stugor och kammare. Nya skatter lades på förmögenhet, hushåll och individer. År 1620 infördes en ny skatt på boskap och utsäde, och 1625 började man kräva in kvarntull på all spannmål som maldes i riket. Vid mitten av 1630-talet omvandlades kvarntullen slutgiltigt till en personskatt, de så kallade mantalspengarna. År 1622 introducerades lilla tullen, en avgift på alla varor som fördes in från landsbygden till staden för försäljning Vid de ofta återkommande utskrivningarna valdes en av tio vuxna, friska män ut att tjäna fosterlandet som fotsoldat.

Utskrivningarna och den stora dödligheten bland soldater stod för en skrämmande stor åderlåtning av den vuxna manliga befolkningen. De årliga förlusterna har beräknats till tre promille av befolkningen, vilket låter väldigt litet, men konsekvenserna var i själva verket mycket betydande. Proportionerna mellan könen försköts. Det uppstod brist på vuxna män i byarna, och de som blev kvar måste arbeta hårdare än förr. Arbetsuppgifterna på en bondgård var uppdelade mellan könen, men kvinnorna kunde ersätta männen. Kvinnorna lärde sig köra med häst och vagn, och de plöjde åkern lika skickligt som männen.
 
Det är tack vare centralmaktens strävan efter insyn som vi vet så pass mycket om vanliga människor i 1620-talets svenska rike. Åtminstone fragment av olika öden blir synliga i det stora arkivmaterial som den statliga förvaltningen producerade. En av de många kvinnor vars livsöde på ett avgörande sätt formades av statsmakten hette Malin. Om hennes bakgrund får vi inte veta mera än att hennes far hette Mårten. Följaktligen kallades hon Malin Mårtensdotter när hennes namn av någon orsak skrevs ned. Hon bodde i Leistilä by i Ulvsby socken, som hörde till nedre Satakunta härad i Finland.
   
Malin deltog i ”allmänt laga häradsting” i Ulfsby i början av september år 1624. Mötesprotokollets text är kortfattad, men den ger konturerna av ett livsöde. Malin levde i ovisshet. Hennes man var soldat och hade gått ut i kriget. Hon visste inte om mannen, vars namn inte nämns i handlingarna, levde eller var död. Hon var besviken och missnöjd. Mannen hade en bror som hette Tomas Eriksson och var bonde i Leistilä. Bröderna hade tydligen kommit överens om att Malins man skulle bli knekt. Villkoret var att Tomas garanterade Malin och resten av familjen drägliga existensvillkor. Men Tomas vägrade infria sitt löfte. Malin lät sig inte nöja med detta utan sökte stöd vid tinget för sina krav på Tomas. Nämnden genomförde en undersökning av förhållandena och drog sina slutsatser. Knekthustrun vann målet. Tomas dömdes att sätta tak på det pörte där Malin och hennes barn bodde eller skulle bo.
       
Hur gick det sedan? Är det möjligt att följa Malins och hennes familjs vidare öden? Under rubriken ”är för sig själv” i mantalslängderna 1634 från Ulfsby socken har antecknats en Malin som uppges vara knekthustru i Leistilä by. Samma kvinna uppträder också i mantalslängderna från de följande åren. I familjen fanns också åtminstone ett barn, en flicka som hette Agnes. Hur kan vi med säkerhet veta att det är fråga om samma Malin, i all synnerhet som namnet var vanligt i byn? Det kan vi inte. Full visshet kan inte nås, men mer talar för än emot. Det är fråga om en kvinna med samma namn i samma by, och i båda fallen – såväl 1624 som tio år senare – en knekthustru med åtminstone ett barn. Malin var inte alldeles utfattig. Enligt boskapslängden för år 1635 och 1636 ägde hon en ko. Efter år 1638 saknas alla uppgifter om Malin.
   
Malin kallades knekthustru och inte knektänka i mitten av 1630-talet. Mannen bör alltså ha varit vid livet. Var det verkligen så? Om han var soldat redan år 1624 borde han rimligen ha dukat under för sjukdomar redan för länge sedan. Kan Malins man ha varit en av de få knektar som överlevde – mot alla odds?   

Soldater som kom hem från kriget kunde ha svårt att anpassa sig till sin gamla vardag. De uppträdde ofta våldsamt när de var hemma. En sådan soldat var Grels Eriksson från Leistilä. Han dömdes vid tinget hösten 1630 till tre mark i böter. I ett slagsmål hade han gett en man från en grannby ett blåmärke. Kan denne Grels ha varit Malins man som återvänt från kriget? Det verkar så. Han kan mycket väl ha varit bror till bonden Thomas, eftersom båda två hade en far med namnet Erik. Grels blev knekt i början av 1620-talet och han var troligen med redan år 1621 när Riga belägrades och intogs. När Malin gick till tings hösten 1624 var han kvar i Riga. Han återvände till hembyn med sitt regemente år 1626, men det blev bara ett kort besök. Redan samma år måste han på nytt ut i kriget mot Polen, som nu fördes i Preussen. Han överlevde också det och återvände hem efter tre år i olika garnisoner.
   
År 1631 gick han ut i det stora kriget i Tyskland för att aldrig mer återse sin hemby. Han var i Stralsund och i Stettin med sitt kompani i garnisonstjänst åren 1631–42 och blev ganska snart befordrad till korpral. Sommaren 1642 lämnade regementet Stralsund och deltog i den svenska huvudarméns operationer, under ledning av fältmarskalk Lennart Torstensson. Grels upplevde bland annat det stora slaget vid Leipzig den 23 oktober 1642.
   
Makrokriget gav spelrum för mikrokriget inom människokroppen. När soldater fördes samman under ofta mycket primitiva förhållanden kunde sjukdomarna härja fritt. Det var få förunnat att klara sig med livet i behåll och återvända som ärrad och ärad veteran. Grels hörde till den lilla grupp som ingenting tycktes bita på. Sjukdomarna härjade med förödande resultat också inom hans kompani och regemente, som allra värst år 1638. Regementets tid i huvudarmén från och med sommaren 1642 visade sig bli en dödsmarsch. När Grels kompani lämnade Stralsund innefattade det 147 vanliga soldater. Ett år senare hade över hälften av dem, 78 man, dött, och ett dussin hade rymt. Det var främst sjukdomarna som skördade liv. Endast nio man hade dött ”för Leipzig”. Rullorna i Krigsarkivet i Stockholm talar sitt entydigt dystra språk.
   
Hösten 1644 tågade Torstensson med sin armé norrut mot Danmark. Då var Grels inte längre med. Han var veteran och immun mot det mesta, men tydligen inte mot allt. Den sista upplysningen som står att finna om honom i rullorna är att han var sjuk. Därför blev han kvarlämnad i staden Boizenburg vid Elbe den 27 augusti 1643. Hans namn finns inte med bland dem som återvände till Finland när kriget var slut.
   
Vi får aldrig veta när och hur Malin fick besked om vad som hade hänt med Grels. Än mindre vet vi vad hon tänkte och kände. Hon var van att klara sig själv – det råder det inget tvivel om. Under mer än tjugo års tid i krig hade mannen inte varit hemma mer än två korta perioder.