FINLAND – DEN ÖSTRA RIKSHALVAN

Drottning Kristina beskrev en gång sitt rike som fyrkantigt, ungefär lika långt som brett, medan svenskarna i dag talar om sitt ”avlånga land”. Båda har faktiskt rätt. Drottning Kristina regerade mellan åren 1632 och 1654 över ett Sverige som var en europeisk stormakt och mycket större än vad det är i dag. Redan på 1560-talet hade Estland blivit svenskt, och riket fortsatte att växa både i öster och söder. Finland hade en ännu längre historia som en del av det svenska riket. På 1200-talet infördes den svenska rättsordningen och Finland blev ett eget biskopsstift.  Den 15 februari 1362 blev Finland likställt med de övriga svenska landskapen och ombud skickades härifrån för att delta i de svenska kungavalen. I motsats till vad man kunde tro var havet en förbindande länk. Avståndet mellan Stockholm och Åbo var endast några dagars färd till sjöss, medan det tog betydligt längre att resa från Älvsborg vid dagens Göteborg till Stockholm eftersom vägarna ofta var i dåligt skick.

Då man talade om Finland på den här tiden menade man antingen Egentliga Finland, alltså trakten kring Åbo, eller Åbo biskopsstift. I och med korstågen fick den katolska kyrkan ett fäste i Finland, som befann sig mitt emellan öst och väst: i väster fanns det katolska Sverige och i öster det ortodoxa Novgorod. De svenska kungarna lät bygga Åbo slott och Tavastehus för att skydda sig mot anfall österifrån och för att stärka sin egen ställning i området. Man brukar säga att makten blev centraliserad, vilket betyder att kungens makt ökade och att de lokala stormännens makt minskade. Efter långa stridigheter mellan Sverige och Novgorod slöt man slutligen fred år 1323 i Nöteborg, och samtidigt drog man upp en gräns i öster. Det här innebar att Finland blev en del av Västeuropa.

Finland tillhörde alltså det gamla svenska området. Invånarna hade rätt att utse personer som representerade dem i riksdagen. Alla stånd, adel, präster, borgare och bönder, valde egna riksdagsmän. Sådana rättigheter hade man inte i Baltikum eller i de tyska provinserna som hamnade under svenskt styre under 1600-talet.

För att förstå hur Sverige blev en stormakt får vi gå tillbaka till 1520-talet, som är en viktig period i svensk (och finländsk) historia. Gustav Vasa blev kung år 1523, och samtidigt upplöstes den union, Kalmarunionen, som förenat Sverige (och Finland), Norge och Danmark sedan slutet av 1300-talet. Kungen genomförde också reformationen, som innebar att Sverige övergav den katolska tron och övergick till lutherdomen. Kyrkans makt minskade i samma takt som kungens ökade. Gustav Vasa gjorde också Sverige till ett arvkungadöme: från och med nu skulle den äldste sonen ärva kronan. Tidigare hade kungen utsetts genom val. Dessutom förbättrade han den statliga byråkratin så att Sverige fick en stark statsmakt. På så sätt lade han grunden för den utveckling som skulle fortsätta under stormaktstiden, som man brukar kalla perioden mellan 1611 och 1718 (i Finland brukar man säga att stormaktstiden upphörde 1721). Samtidigt som Sverige miste sin ställning som stormakt blev Ryssland allt starkare. Ett tecken på detta var grundandet av Sankt Petersburg år 1703. Staden grundades längst inne i Finska viken där det tidigare hade funnits en svensk fästning.

Befolkningen på landet och i städerna

Man har räknat med att det år 1570 bodde 850 000 människor i det svenska riket, år 1600 1,2 miljoner och 1750 ungefär 1,8 miljoner människor. De allra flesta bodde i små byar eller ensamma gårdar ute på landsbygden. Under 1500-talet fanns det väldigt få städer, och de som fanns var små. Under 1600-talet grundades fler städer, och inflyttningen till städerna ökade. De var ändå mycket små om man jämför med andra länder i Europa. Som exempel kan nämnas att det i slutet av 1500-talet bodde ungefär 10 000 personer i Stockholm och vid mitten av 1700-talet ungefär 60 000, med andra ord ungefär lika många människor som det i dag bor i t.ex. Vasa.

De allra flesta invånare, ungefär nio av tio, levde i bondehushåll.  Endast en halv procent av invånarna hörde till adeln. I det svenska riket var det mycket vanligare än i andra länder att bönderna ägde sin egen jord. Det betydde att de betalade skatt till kronan, inte till adeln. Dessutom betalade de en skatt som kallades tionde och som delades mellan kronan och kyrkan. I jämförelse med bönderna i resten av Europa hade de svenska bönderna ett större politiskt inflytande i och med att de hade rätt att delta i riksdagen. Detta gällde alltså också de finländska bönderna. De flesta familjer var större än dagens kärnfamiljer: till familjen hörde ofta tre olika generationer. Mycket av det som människorna behövde kunde de producera själva. Undantagen var salt, järn och en del spannmål.

Städerna i det svenska riket var små och anspråkslösa. Husen var ofta enkla, omålade och byggda av trä. I städerna fanns ett rådhus där de som styrde i staden samlades, ett torg där man köpte och sålde varor och en kyrka. Invånarna i städerna bestod av bl.a. borgare (som bedrev handel), hantverkare, pigor och drängar.

Militärstaten Sverige

Sverige var alltså ett bondeland, men det var också en stark militärstat. Sverige var inblandat i en lång rad krig. För att klara av detta behövde kronan pengar och soldater. En del av inkomsterna kom från koppar och järn som såldes till utlandet, och resten kom från de skatter som invånarna betalade. En viktig tanke var dessutom att kriget skulle ”föda sig självt”, alltså att armén skulle försörja sig utanför de egna gränserna, i det område där den just då befann sig. För att sköta utskrivningen av soldater och indrivningen av skatter skapades en förvaltning som var så effektiv att man i Danmark och Ryssland använde den som modell.

Under den största delen av stormaktstiden använde kronan sig av utskrivningar för att få soldater. Det gick till så att prästerna antecknade namnen på alla dugliga män i trakten, och sedan tog kungen ut var tionde till krigstjänst. Utskrivningarna var förstås illa omtyckta. De som hade mycket pengar kunde betala någon i utbyte mot att han blev soldat. Särskilt i östra Finland var det vanligt att människor rymde för att inte behöva bli soldater. Mot slutet av 1600-talet infördes ett nytt system, indelningsverket. Det fungerade så att alla gårdar delades in i grupper. I varje grupp (grupperna kallades rotar) fanns mellan två och sex gårdar. Varje rote skulle bidra med en soldat eller båtsman.

En mycket stor del av dem som skrevs ut som soldater och drog ut i kriget återvände aldrig. Den svenske historikern Jan Lindegren har räknat ut att ungefär en halv miljon män dog i fält mellan åren 1620 och 1719. Det betyder att tre av tio vuxna svenska män dog som soldater. Många av dem avled i olika sjukdomar.

Språken i stormakten Sverige

Den svenska stormakten var inget enhetligt eller homogent rike, allra minst om man tänker på de språk som talades i riket: svenska, finska, tyska, ryska, estniska, lettiska, danska och samiska. Inte ens det svenska språket var likadant överallt: människorna talade olika dialekter, och det var inte alltid så lätt att förstå människor från andra delar av riket. Svenska var det språk som användes av staten. Ett annat mycket viktigt språk var latinet som användes inom utbildningen, t.ex. vid det första universitetet i Finland, Kungliga akademin i Åbo som grundades 1640.

De allra flesta invånare i Finland talade finska. Under den här tiden var språket inte avgörande för den egna identiteten, utan det fungerade endast som ett verktyg för kommunikationen mellan människorna. De kände sig alltså inte i första hand som finskspråkiga eller som svenskspråkiga, utan istället identifierade de sig med t.ex. den by eller den socken som de bodde i. En femtedel av invånarna i Finland var svenskspråkiga (men en del av dem kunde förstås också andra språk). Inom förvaltningen i Finland använde man det svenska språket. Kung Karl IX och generalguvernören Per Brahe ansåg båda att det var bra om ämbetsmännen i Finland lärde sig finska, men i praktiken var det inte många som gjorde det. Hur gjorde man då för att den finskspråkiga befolkningen skulle kunna ta del av alla påbud och kungörelser? Det var väldigt få sådana handlingar som översattes till finska. I stället var det vanligt att prästerna fick fungera som tolkar, vilket inte alltid var så lätt.

Befolkningen under 1700-talet

Efter det stora nordiska kriget (1700–1721) bestod det svenska riket i stort sett av det som i dag är Sverige och Finland och av ett litet område i den norra delen av det som i dag är Tyskland. Jämför man med resten av Europa så var befolkningen liten. I Sverige och Finland bodde det år 1700 sammanlagt ungefär 1,8 miljoner människor. Hundra år senare hade antalet invånare ökat till ungefär 3 miljoner. Befolkningen växte i Europa som helhet. Orsaken till att antalet människor ökade var inte att det föddes fler barn utan att människorna levde längre. Jordbruket hade blivit effektivare, och människorna hade lättare att få mat. Dessutom skedde det en del medicinska framsteg, bl.a. upptäckte man ett vaccin mot smittkoppor. I jämförelse med i dag var medellivslängden ändå låg: om man inte räknar med spädbarnsdödligheten var medellivslängden i Sverige lite över 40 år. Också i Finland ökade befolkningen: år 1800 bodde det ungefär 0,8 miljoner människor här, nästan dubbelt mer än år 1700.

Finland var den del av det svenska riket som gränsade mot Ryssland, och det fick konsekvenser för den finländska befolkningen. Landet drabbades hårt av kriget i början på 1700-talet och den ryska ockupationen (stora ofreden). Många människor tvingades fly från sina hem, och efter kriget krävdes det mycket arbete för att bygga upp allt som förstörts.

Riksskilsmässan

Tiden kring sekelskiftet 1800 präglades av krig i Europa, och även Sverige drogs in i storpolitiken. Den ryske kejsaren Alexander gick med i den franske kejsaren Napoleons blockad mot Storbritannien. För att tvinga Sverige att också ansluta sig anföll Ryssland Finland i februari 1808. Det här kriget mellan Sverige och Ryssland kallas finska kriget och ledde till att Finland år 1809 blev ett autonomt storfurstendöme under Ryssland. Det betydde att Sverige förlorade en tredjedel av rikets areal och en fjärdedel av befolkningen. År 1815 förlorade Sverige sina sista provinser i norra Tyskland, och fick på så vis sina nuvarande gränser.