BLAND SVENSKA, TYSKA OCH FINSKA BORGARE I VIBORG

Staden Viborg vid Finska viken blev en rysk stad efter fortsättningskriget, och för många av de ryssar som i dag bor i staden är Viborgs långa historia som en del av Finland och en del av det svenska riket okänd. Staden Viborg och borgen var viktiga för det svenska riket eftersom de fungerade som ett skydd mot angrepp från öster. År 1710, under det krig som brukar kallas stora nordiska kriget och som innebar slutet för den svenska stormakten, intogs fästningen av ryska trupper. Under ungefär hundra år fungerade Viborg som centrum i det ryska guvernementet som kallades Gamla Finland. Under den här tiden ökade det tyska språkets betydelse i staden och antalet ryska invånare ökade. År 1812 blev Gamla Finland en del av resten av Finland.  Vid den här tiden bodde det ungefär 2 900 personer i staden. 44 % av dem var finskspråkiga, 30 % ryskspråkiga, 14 % svenskspråkiga och 12 % tyskspråkiga. 

Viborg på medeltiden

År 1293 lät svensken Torgils Knutsson bygga en borg vid en gammal handelsplats, och runt borgen uppstod en bebyggelse som fick stadsprivilegier i början av 1400-talet.
Viborg blev tidigt en flerspråkig stad, precis som många andra städer kring Östersjön. Här spelade handeln en viktig roll – handeln mellan hansastäderna kring Östersjön och Novgorod i det ryska inlandet gick via Viborg som var en av de viktigaste handelsplatserna i Norden. Det var särskilt tyskspråkiga borgare som flyttade till Viborg.  En del vistades bara en kort tid i staden medan andra stannade i Viborg för gott. Många av de svenska borgarna i Viborg hade tidigare arbetat på slottet i staden. Bland de svenska borgarna fanns också ursprungligen finskspråkiga personer som bytt språk till svenska.

Under medeltiden var de flesta invånarna i Viborg finskspråkiga. Många finskspråkiga personer hade kommit till Viborg som arbetare då slottet byggdes. De finskspråkiga invånarna i staden var ofta småborgare, pigor, drängar o.s.v., men vi vet att det i slutet av medeltiden också fanns personer i rådet som hade finska namn, t.ex. borgmästaren Pitkä Lamp och rådmannen Anders Teivo.

Det är svårt att veta hur många människor som bodde i Viborg på medeltiden, men i början av 1500-talet rörde det sig antagligen om cirka 1400 personer. Antalet borgare ökade hela tiden, och borgarna blev också mer förmögna med tiden. Det var ofta viktigt att ha goda kontakter till slottsherren för att bli en framgångsrik borgare. Slottsherrarna strävade också efter att göra Viborg till en viktig handelsplats, vilket också lyckades. Viborgs geografiska läge gjorde nämligen att staden blev en viktig länk i handeln med Ryssland. Vid den här tiden var vägarna dåliga och därför sköttes transporterna ofta till sjöss och längs älvarna. Från Viborg kunde man ta sig med båt till den stora sjön Ladoga och därifrån vidare till Novgorod. De tyskar som kom till Viborg hade ofta med sig t.ex. salt, tyger och vin. Saltet var så viktigt att viborgarna själva ibland kallat sin stad för ”suolakaupunki”. Från Viborg exporterades bl.a. läder, skinn, smör och fisk. Runtom på gårdarna i staden hängde det gäddor som fick torka i solen och sedan såldes till utlandet. De personer i staden som hörde till hansan, ”hanseaterna” fick bara ägna sig åt utrikeshandel. De fick alltså inte handla direkt med bönderna i området, utan den handeln sköttes av de inhemska borgarna.

Nya tiden

Många av de tyskar som fanns i Viborg på 1500-talet vistades där bara en kort tid. Det här var ett problem – den svenska kronan ville att tyskarna skulle stanna kvar i staden. Därför bestämdes det att de borgare som ägde tomter och hus i staden behövde betala mindre tull än dem som inte ägde något. De ogifta borgarna (både inhemska och utländska) betalade mest tull, så det lönade sig att gifta sig och skaffa en gård. Kung Karl IX beklagade sig år 1607 över att en del av de holländare, tyskar, skottar och andra utlänningar som bosatte sig i städerna och ägnade sig åt handel efter en tid lämnade riket med all sin förmögenhet. Därför bestämde kungen att alla som ville bli borgare, särskilt i Viborg, måste lova att stanna där resten av livet. Om en borgare inte gick med på detta skulle han visserligen få bedriva handel, med då han flyttade bort skulle kronan få en del av hans egendom.
Om det berodde på kungens beslut eller inte är svårt att säga, men många tyska borgare valde att stanna kvar i staden. Bland dem fanns t.ex. släkterna Saels, Bröijer, Schmidt, König och Croëll. Vid mitten av 1600-talet fanns det fler tyskar i Viborg än i någon annan stad i Finland. Också antalet svenska och finska borgare i staden ökade, och de allra flesta invånarna var finskspråkiga. Det är viktigt att komma ihåg att Viborg var långt ifrån den enda flerspråkiga staden i Finland – också i t.ex. Åbo bodde det många personer som talade tyska, holländska eller något annat språk.

Precis som i andra städer uppstod det också gräl mellan borgarna i Viborg, särskilt inom rådet. Borgmästarna grälade med varandra både om makten i rådet och om sin handel. Ibland ägnade borgmästarna den mesta tiden åt att gräla med varandra i stället för att döma i andra mål. Ofta spred sig konflikterna till resten av borgarna. Det här ledde till att invånarna i staden inte hade så stor respekt för rådet, som ju skötte både förvaltningen och rättsskipningen. T.ex. kallade Mårten Mums år 1623 rådet för en ”fanens rätt”. År 1666 fick fänriken Piper order om att komma till rådhuset. I stället för att infinna sig inför rådet gick han omkring utanför rådhuset. Då stadstjänaren bad honom att gå in svarade han ”jag har ingenting där att göra, hälsa rådet god morgon”.
Namnet Croëll, som nämndes tidigare, är välkänt i Viborgs historia just på grund av en sådan konflikt. Från och med år 1619 hade borgarna brukat utse en ålderman som representerade borgarna inför magistraten, som rådet kallades då det skötte olika förvaltningsärenden. På borgarnas möten beklagade man sig ofta högljutt över rådet. Rådet tyckte att borgarna missbrukade sina rättigheter och bestämde år 1634 att borgarna inte längre fick utse en ålderman. Det här ledde till ett stort bråk. En lördag kväll samlades en grupp tysk-, svensk- och finskspråkiga borgare på stadskällaren. De var mycket missnöjda med rådets beslut och bestämde sig för att i hemlighet utse en ny ålderman, Johan Croëll, som skulle protestera mot beslutet. Det här kunde rådet inte godkänna, och de borgare som träffats blev tvungna att förklara sig. Rådet fick veta att de hade utsett Croëll till ålderman, och avsatte honom. Något straff delades inte ut, men Croëll betedde sig respektlöst inför rådet och dömdes till döden. Antagligen upphävde hovrätten domen, så som den ofta gjorde.
Efter detta uppstod det ständiga konflikter mellan rådet och Croëll, som inte tvekade att beklaga sig över sådant som han ansåg var fel. Han lyckades också få ett flertal andra borgare på sin sida. Croëll var själv född i Viborg (hans far var en av de tyskar som kommit till staden) och han var fientligt inställd till både tyskar och svenskar. Särskilt illa tyckte Croëll om borgmästaren Schmedeman som under ett kalas fick höra: ”du din svarta djävul, av dina bedrifter har man allestädes hört. Du har varit till herrans nattvard, bättre hade varit till svinatråget”. Dessutom sade Schmedeman att Croëll kallat honom bland annat skälm, tjuv och rövare. Croëll påstod å sin sida att han blivit provocerad av Schmedeman och till slut tappat tålamodet – den skyldige var alltså Schmedeman.
Att kränka en annan människa på det här sättet var ett vanligt men allvarligt brott under den här tiden. En person som blivit förolämpad måste försvara sin heder, annars ansågs det att beskyllningen var sann. Trots att Viborg var känt för sina konflikter var det vanligt med liknande ärekränkningar överallt i riket – i Åbo, Stockholm o.s.v. Vissa av de ord som användes, t.ex. tjuv, var en mycket värre anklagelse än i dag eftersom stöld betraktades som ett mycket allvarligt brott. Särskilt effektfullt var det om orden uttalades offentligt – t.ex. på ett kalas som i Croëlls fall – eller ute på gatan.

Det fanns alltså en spänning mellan dem som var infödda viborgare och dem som hade flyttat till staden. Därför räknade också Croëll sig som en riktig viborgare i motsats till inflyttarna (både tysk- och svenskspråkiga). En tysk borgare som flyttade till staden ansågs alltså vara en främling, men redan hans söner behandlades som infödda viborgare, vilket de ju också var.

Under andra hälften av 1600-talet minskade den utländska inflyttningen till staden efter att ha varit särskilt stark under 1630- och 1640-talet. Det fanns nu bara få köpmän i staden som inte var tyskar. Tyskarna fick också en stark ställning i och med att de tyskspråkiga som kom till staden gifte sig med personer ur de tyska släkter som redan bodde där. Under första hälften av 1600-talet dominerades rådet helt av tyskarna, och eftersom rådmännen själva valde de nya medlemmarna var det naturligt att också de var tyskar, och dessutom också ofta släkt med de andra rådmännen. Dessutom hörde rådmännen också till de mest förmögna borgarna i staden. Sinsemellan talade de förstås tyska med varandra, både hemma och i affärslivet, men i andra sammanhang talade de något av de inhemska språken.

Det fanns också många svenskspråkiga borgare i staden, men de var inte lika förmögna som de tyska. Det fanns också många svenskar bland dem som arbetade inom armén, skolväsendet och kyrkan. Det svenska språket användes inom förvaltningen och rättsskipningen samt inom skolan och kyrkan, och spred sig därför också till de tysk- och finskspråkiga i staden. De tyskar som var i stadens tjänst måste åtminstone kunna lite svenska. Svenskan fick en ännu starkare ställning mot slutet av 1600-talet då den tyska inflyttningen upphörde. Också i de tyskspråkiga hemmen började man tala svenska vid sidan om tyska.

Vid den här tiden fanns det mycket få finskspråkiga köpmän, och de var inte heller särskilt betydande. De deltog inte heller i stadens styre, men inom kyrkan hade de ett större inflytande genom de finska borgarsöner som valde att bli präster. Genom att finska talades av så många människor i staden började språket också användas av tysk- och svenskspråkiga, på samma sätt som många finskspråkiga lärde sig tyska och svenska. En del viborgare behärskade alla tre språken, och ibland uppstod det en del märkliga ord och uttryck som ett resultat av att språken blandades ihop, t.ex. ”kläda på sig turken” och ”komma laulandes på gatan”.