Finlands första periodiska publikation utkom i Åbo med början den 15 januari 1771. Åbo med länsstyrelse, domkapitel, hovrätt och universitet var den största staden i den dåtida östra riksdelen. Därför är det helt enligt vad vi kan förvänta oss att tidskriften såg dagens ljus just här i Åbo. Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo var nämligen strängt taget ingen tidning utan en tidskrift, något som gäller de flesta ”tidningarna” som utkom i Finland fram till 1860-talet. Åbo Underrättelser, som utkommit sedan 1824, är landets äldsta tidning.
Varje exemplar av de tidningar som utkom lästes av många människor och behöll sitt läsvärde en lång tid efter att numret kommit ut. Men upplagorna var små och tidningarna lästes av dem som hörde till samhällets elit. De flesta vuxna kunde läsa men inte vilka texter som helst. Från och med 1600-talet lärde kyrkan folket att läsa, men för kyrkan räckte det att gemene man lärde sig läsa och kände till innehållet i ett begränsat antal religiösa texter. Det låg inte alls i kyrkans intresse att någon var så skicklig på att läsa att han fritt valde vad han läste eller att han kunde skriva. Hur fick människorna långt in på 1800-talet veta vad som hänt i närmiljön och ute i världen? Till skillnad från oss som läser tidningar eller ser på TV fick man då nyheterna oftare genom örat än via ögat.
Man berättade nyheter för varandra när man möttes på torget i staden eller på bygatan. Sanningshalten i det man fick höra var sedan en annan sak. Precis som nu skvallrades det, och man förtalade varandra. Äran var det värdefullaste som både den fattiga och den rika ägde. Därför var det så viktigt att försvara äran och sitt goda namn om de ifrågasattes av någon som spred rykten.
Den som besökte högmässan fick höra Guds ord i en ordrik predikan, men då den var förbi förvandlades predikstolen till någonting helt annat. Nu fick folket i kyrkbänkarna ta del av de kungörelser som prästen läste upp från predikstolen. Det var alltså dags för nyheter från predikstolen, och en forskare har räknat ut att kungörelserna en vanlig söndag räckte ungefär en halv timme. Det tog alltså lika lång tid att läsa upp kungörelserna som de långa nyhetssändningarna klockan halv nio på kvällen räcker i Finlands TV. Prästen var skyldig att läsa upp vad kungen i huvudstaden Stockholm eller länsstyrelsen i Åbo hade sänt. Också vanliga församlingsbor som hade något viktigt att meddela hade rätt att få detta kungjort.
Vi vet inte exakt vilken söndag det skedde, men någon gång i mars månad 1795 lästes en mycket typisk kungörelse från länsstyrelsen upp i S:t Karins kyrka. Den hade sänts och kommit fram till församlingen. I annat fall skulle den inte finnas bland de många bevarade kungörelserna från 1700-talet i S:t Karins kyrkoarkiv som i dag finns på landsarkivet i Åbo. Församlingsborna var måna om att få höra kungörelserna. Om prästen i församlingen var dålig gick man i kyrkan för att åtminstone få höra nyheterna, d.v.s. kungörelserna. Särskilt mån var man om att få information om sina rättigheter. Kungörelser om de olika krav som överheten ställde på sina undersåtar var av naturliga skäl inte lika intressanta att lyssna till.
Var och en visste sin plats i kyrkan utgående från den bänkordning som sedan mitten av 1600-talet var gällande i kyrkan i S:t Karins. Kvinnorna satt till vänster om mittgången och männen till höger. Varje gård hade sin bänk. De förnäma satt på de bästa platserna. Ingen fick försumma att regelbundet besöka gudstjänsten.
Ännu i mars var det kallt i den gamla stenkyrkan i S:t Karins. Den kunde nämligen inte värmas upp. Kaminer installerades först mot slutet av 1800-talet. Men man slapp under den kalla tiden den starka lukten i kyrkan sommartid. När kyrkoherde Kristian Kavander, som också var domprost och teologie professor, var ny i församlingen 1789 beskrev han kyrkan som smutsig. Inte bara det. Golvet var ojämnt och bänkarna stod inte i prydliga rader utan snett. Allt detta berodde på att man fortsatte med att begrava en del av dem som avlidit i församlingen under golvet inne i kyrkan. Men från och med mars 1795, så hade man kommit överens, skulle detta upphöra. Det betydde också att man så småningom skulle slippa lukten från liken.
I ”allmän kungörelse” från länskansliet i Åbo den 6 mars 1795 efterlystes arbetsfången Johan Lindqvist från Åbo. Han hade dömts till åtta års straffarbete på Sveaborgs fästning utanför Helsingfors. Därifrån hade han rymt. I kungörelsen berättas det inte vad han hade gjort för att få ett så strängt straff. Han beskrivs så här för bl.a. församlingsborna i S:t Karins: ”21 år gammal, lång och smal till växten, med ljusa hår, mörkare ögonbryn och ljusblå ögon, samt vid avvikandet klädd uti grå tröja, gamla grå byxor, vita ullstrumpor och skor med gammal hatt på huvudet”.
Var det inte en person som efterlystes kunde det vara en häst. I augusti 1796 fick församlingsborna i S:t Karins höra om en häst som den 25 juli hade stulits från Åbo stads betesmarker. Hästen var värdefull och lika nödvändig i staden som på landsbygden. Den stulna hästen beskrivs som en blekbrun vallack med manen till vänster. Den var tio år gammal och 9 kvarter och 3 tum hög. Hovarna på frambenen var märkta ”A.P”.
Också i de kungörelser som gällde sådana vardagliga saker som försvunna hästar eller en skuldsatt handelsman blev församlingsborna påminda om att de ingick i en större gemenskap. Det svenska riket sträckte sig på 1790-talet inte längre österut än till Kymmene älv, men Egentliga Finland var ändå en del av ett stort rike. Den som rymt i Göteborg hade kanske sökt sig österut över Ålands hav. I en kungörelse från år 1799 efterlystes en Kajsa Lisa Wretling. Hon var misstänkt för en stöld på Södermalm i Stockholm men hade inte kunnat gripas. Hade någon i Åbotrakten kanske sett den lilla och magra kvinnan med mörkt hår som gick klädd i en ljusblå tröja och blårandig kjol?
En del av de kungliga kungörelserna översattes till finska och trycktes upp innan de distribuerades till de olika församlingarna. Men länsstyrelsens i Åbo många tryckta kungörelser från slutet av den svenska tiden sändes nästan utan undantag ut enbart på svenska. Så hur gick det då till när de kungjordes i en finskspråkig församling? Man räknade med att prästen översatte kungörelsen för sina församlingsbor. Detta ställde stora krav på prästen. Om det var särskilt viktigt att en kungörelse lästes upp genast den anlänt måste prästen klara av att göra en översättning praktiskt taget utan förberedelsetid. Prästerna var för det mesta tillräckligt skickliga för att klara av att översätta kungörelserna. De behärskade således både svenska och finska språket tillräckligt bra.
I de tjocka buntarna av kungörelser från Åbo finns från år 1795 en raritet, nämligen en kungörelse på både svenska och finska. Hur skulle man komma till kyrkan nästa gång, i lika färggranna kläder som hittills eller helt i vadmalsgrått? Svaret ges i en kungörelse daterad den 2 april 1795. Här följer som en liten läsövning texten på båda språken och exakt som den trycktes efter en något slarvig korrekturläsning:
Allmän Kungörelse
Som hos Kongl. Maj:t i underdånighet blifwit anmält, at hos Fiscaler och Krono Betjente twifwelsmål upkommit, huruwida Allmogen wore tillåtit, at efter wanlig plägsed bruka halsdukar, samt Qwinnokönet mössor, hufwud bonader och halskläden af Siden och alla slags färger; men Sådant på intet sätt. Genom Kongl. förordningen af den 1 Januarii 1794 blifwit Allmogen betaget; altså och på det Allmogen icke må för slika obehörige tiltal blått ställas, har Kongl Maj:t i Nåder funnit godt, det böra Fiscaler och Krono Betjente härom förständigas; I anseende hwartil Jag i underdånigste följe af Kongl.Maj:ts Nådiga befallning, sådant til wederbörandes efterrättelse allmänneligen Kungöra bort. Åbo LandsCancellie den 2 Aprill 1795.
E. G. von WILLEBRAND.
Clas Johan Sacklen.
Yhteinen Ilmoitus
Kuningallisen Maistetin tykönä on edes annettu, että Fiscaleilla ja Krunun palweljoilla on epäluulo ylöstullut, kuinga yhteisen kansan olis luwallinen, että totutun tawan jälken saada nautita kaulawaatteita ja waimowäki Myssyjä, pääpukuja, ja kaulawaatteita Silkistä ja kaiken[ka]ldaisista muodoista eli färeistä; waan koska senkaldaisia ej ole millän tawalla, Kuningalisen asetuxen kautta siitä 1 päiwästä Tammikuusa 1794 Yhteiseldä kansalda kielty sentähden ja ettei yhteinen kansa mahdais tulla senkaldaisilla sopimattomilla tygöpuheilla rasitetuxi, on Kuningallinen Majestetti armosta löytänyt hywäxi että Fiscaleja ja Kruunun Palweljota tästä wakutta: Jonga tähden minä alimmaisexi seuramisexi Kuningallisen Majestetin armollista käskyä, sen kaldaista asian omaisten jälken seuramisexi olen ilmoitta tahtonut. Turusa MaanCancellisa sinä 2:na päivänä Huhtikuusa 1795.
E.G. von WILLEBRAND.
Clas Johan Sacklen.
Både statsmakten och kyrkan var intresserade av mer än att bara informera. Man var också mån om att ge undersåtarna en rätt tolkning av sådant som ägde rum. På 1600-talet började man fira särskilda böndagar som folket samlades till under tre, senare fyra, olika fredagar, en veckodag som traditionellt ägnades åt bön och fasta. I de böndagsplakat som regenten utfärdade och kyrkan offentliggjorde från predikstolen stod ideologiförmedlingen i centrum.
I plakatet fastställdes vilka bibeltexter predikanterna skulle utgå ifrån. Samtidigt motiverades bedjandet, i regel mycket grundligt. Händelser inom och utanför rikets gränser gavs en religiös tolkning. Smittosjukdomar, hunger och krig var gudomliga straff för folkets synder. Men om bönen var tillräckligt stark och botgöringen uppriktig så skulle kanske Gud låta folket leva utan straff.
Den första november 1755, som var alla helgons dag, drabbades den stora staden Lissabon av en förödande jordbävning. En stor flodvåg sköljde över de delar av staden som låg nära vattnet och staden började brinna. Efter flodvågens lera och eldens härjningar drabbades de invånare som ännu levde av smittosjukdomar och plundrare. På flera håll i Finland märkte man av jordbävningen. I Aura å steg vattnet och Åboborna hörde ett ljud som liknade det som uppstod när gässen lekte i vattnet och tvättade sig. Vad ville Gud med detta? Det böndagsplakat som lästes upp i alla församlingar år 1756 gav ett klart besked. Han ville straffa och varna. Jordbävningen, som kanske var den största som någonsin drabbat jorden, hade inte ödelagt Sverige, men den påminde alla om att Gud inte lät synden passera utan straff.