I dagens Åbo finns det ett universitetssjukhus och många kommunala och privata sjukhus och hälsostationer som erbjuder vård åt de sjuka. År 2004 var antalet läkare i Åbo 1126 och apoteken och filialapoteken var tillsammans 26. På 1700-talet var situationen en helt annan. Stadens invånare kämpade för att få ens en stadsläkare som skulle bo i Åbo och som var villig att ta emot patienter.
Vad gjorde Åboborna på 1700-talet när de blev sjuka? Vilka var de vanligaste sjukdomarna? Som barn och i samband med resor till främmande länder vaccineras vi i dag för det mesta – vi får sprutor mot sjukdomar vars sjukdomsbild för oss är mer eller mindre oklar. Hur många av oss vet egentligen vilka symtom böldpest, difteri, kolera och tyfus ger? Alla de uppräknade sjukdomarna plågade Åboborna i form av epidemier under tidigare sekel. Några vaccin fanns inte att få. Det av Edward Jenner uppfunna vaccinet mot smittkoppor kom först i slutet av seklet.
Fattigdom och tiggeri är fenomen som vi i dag är vana vid att förknippa med nyhetsinslag från andra världsdelar. Kanske har vi sett tiggare i länder vi besökt som turister. Det är ändå inte speciellt länge sedan det även på Åbo stads gator strök omkring fattiga och tiggare som med handen utsträckt bad om att få en liten peng eller en brödbit av de förbipasserande.
Åldringar och sjuka vårdades ofta i hemmen, men sådana som inte omhändertogs av släktingar kunde få plats på ett hospital. Ett sådant hospital låg i korsningen av nuvarande Lasaretts- och Slottsgatan. De mentalt sjuka skickades ut till Själö hospital i Nagu skärgård där staten upprätthöll ett sjukhus för dem. De fattiga och tiggarna var på många sätt också mest utsatta för epidemier då deras immunförsvar var försvagat på grund av undernäring.
Om vi jämför med dagens överdrivna tvättande, duschande och städande kan man säga att det var lite si och så med renligheten och hygienen under tidigare sekel. Husen låg mycket nära varandra och människorna bodde ofta tillsammans med hästarna, korna, fåren, svinen och getterna. I förhållanden som dessa spred sig ohyra och epidemier som löpeldar. Under år 1771 skördade till exempel den så kallade Åbo-febern många offer. 59 personer dog i ”rötfeber”, som var ett samlingsnamn på olika febersjukdomar och där patientens andedräkt ofta hade en rutten, stinkande lukt.
Rädslan för antågande epidemier satte sin prägel på Åbobornas vardag. Ofta gick det rykten i staden om att någon viss epidemi brutit ut i ett annat land och då granskades besättningsmännen på anlöpande fartyg extra noggrant. Arméer som tågade igenom området och soldater som återvände från krig var vanliga smittbärare. Skräcken för sjukdomar och epidemier var stor då skyddet mot dem var så litet. Kunskapen om hur olika sjukdomar spreds var helt otillräcklig.
Alla gånger var det inte helt lätt att skilja mellan olika sjukdomar. Det förekom parallella beteckningar för till exempel olika könssjukdomar. Gonorré kallades dröppel och förväxlades ofta med syfilis som kallades franska sjukan eller fransosen. Syfilis var en livslång plåga för den drabbade. Symtomen kunde lindras t.ex. genom att man smorde in kroppen i kvicksilversalva. Kvicksilverbehandlingen var länge det enda som hjälpte. Man försökte också behandla patienterna genom att förmå dem att dricka tjärvatten eller en dryck kokad på häggbark. Huruvida de två senare nämnda kurerna fungerade eller inte är oklart. Prostitution och löst leverne påskyndade spridandet av smittan.
I arkivens förteckningar över begravna i Åbo under 1700-talet nämns också dödsorsakerna och där står det ofta bara ”veneriskt” för dem som dött i någon könssjukdom. Antalet är litet vilket kan antas bero på att man i det skedet inte ännu kände till syfilisens tredje fas som kunde inträffa 10–15 relativt symptomfria år efter att personen fått smittan. Det var inte alltid så lätt att koppla ihop syfilitikerns symtom på könsorganen i det första och andra stadiet av sjukdomen med det tredje stadiets symtom som kunde bestå av förändringar i hud- och benvävnader, inflammation i aortan, uppmjukning av hjärnan och förändringar i ryggmärgen. Även om statistiken i arkiven tyder på att syfilis inte var något allvarligt problem i Åbo på 1700-talet kan man räkna med ett mörkertal.
Att drabbas av en obotlig könssjukdom var en tragedi inte bara för individen utan för hela familjen. Snickargesällen Henric Johan Stenros hade i september 1805 gift sig med jungfrun Maria Ekbom. De var skrivna i Åbo finska församling. Det dröjde inte länge innan familjen fick sitt första barn, sonen Gustav Reinhold. Maria födde fem barn på sex år, men bara det äldsta och det yngsta förefaller ha överlevt. Några få år senare, eller år 1814, dör mamman vid 32 års ålder. Dödsorsak: ”veneriskt”. Hur Maria smittats och vad som hände pappan Henric Johan och de två söner som överlevde är höljt i historiens dunkel.
För den som var sjuk och försökte hitta ett botemedel mot sin sjukdom fanns det inga goda möjligheter till medicinsk vård så som vi tänker på vården i dag. Läkarna var få trots att det i staden fanns ett universitet med en professor i medicin. Behovet av folk som var kunniga inom läkekonsten var således stort, vilket öppnade området för många amatörer och lurendrejare. I staden fanns det år 1783 fyra läkare och fyra fältskärer, som närmast utförde enklare kirurgiska ingrepp. Barnmorskorna eller de så kallade jordemödrarna var officiellt fyra till antalet, men även inom det här området fanns det all sköns mer eller mindre erfarna kvinnor som hjälpte till vid förlossningarna. Få hade råd att anlita riktiga läkare och därför tydde många sig till ”kloka gummor” som med salvor, örtdrycker och besvärjelser påstod sig kunna hjälpa de sjuka. Och vem vet – ibland kan det ju ha fungerat!
Det kan vara på sin plats att notera att den så kallade folkmedicinen vid den här tiden många gånger kunde vara mera avancerad än den medicinska vetenskapen, som fortfarande var ganska outvecklad.
Tillgången på rent vatten har inte varit en självklarhet för Åboborna i alla tider. Utanför staden fanns två viktiga källor ur vilka Åboborna fick sitt vatten, den så kallade Skanskällan ca 4 kilometer utanför staden och källan vid Kuppis fält. Inne i staden fanns grunda brunnar i vilka vattenkvaliteten ofta var rätt dålig. Under 1700-talet såldes vatten från Skanskällan på Stortorget. Överflödsvattnet från Kuppis rann ner mot Aura å i en bäck som kallades Gropen. Bäcken delade sig vid Gertrudsberget och rann dels mot Tavasttull, dels mot Mätäjärvi. Viktiga brunnar inne i staden var Tranebrunn, som låg nära korsningen av Gertrudsgatan och Lilla Tavastgatan, och Gatändsbrunn (Katunpääbrunn), som låg nära korsningen av Tavastgatan och Brunnsgatan.
Vattnet från Kuppis var så gott och rikt på mineraler att människor från när och fjärran vallfärdade till denna källa i hopp om att här finna hälsan, boten och livsglädjen. Tidvis har man kunnat tala om en brunnskultur i Kuppis, då det i anslutning till källan byggdes ut en hel anläggning med restauranger, bollplaner och inkvartering för brunnsgästerna. Vattnet i Kuppis främjar Åbobornas hälsa ännu idag. På Kuppis simstadion kan man som bekant bada, motionssimma och njuta av sköna sommardagar, men förstås helst inte dricka det numera klorhaltiga vattnet.