SVEABORGS FÄSTNING

En pojke föds

Den 24 januari 1746 föds i Stockholm en efterlängtad liten pojke. Han är familjens första barn och får namnet Gustav. Förlossningen var besvärlig, men barnet var friskt. På 1700-talet gifte man sig inte i första hand på grund av kärlek, utan främst för att föra släktens namn och egendomar vidare till kommande generationer. Att kvinnan kunde ge mannen och släkten ett barn var därför viktigt. Att det första barnet var en son var önskvärt. Så var det i alla samhällsgrupper. För den lille Gustavs föräldrar var det extra viktigt. Föräldrarna, Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik, var nämligen det svenska rikets nya kronprinspar. Fem år senare blev de kung och drottning av Sverige, ett rike som på den tiden också innefattade Finland.

När prins Gustav föddes var det inte bara hans föräldrar och släkt som väntade, utan ett helt rike, från Göteborg till Lovisa, från Torneå till Ystad. Den lyckliga förlossningen firades i riket på svenska och finska, franska och latin. Med gossebarnets födsel förutspådde man en ny och lyckligare framtid för riket. År 1746 var Sverige nämligen inte längre en stormakt på samma sätt som femtio år tidigare. Då hade Baltikum, Ingermanland och Karelen ännu hört till det stora riket. Efter två krig på 1700-talet hade Sverige förlorat största delen av sina provinser runt Östersjön. Nu var det egentligen bara de två kärndelarna av riket kvar: dagens Sverige och Finland. (Den svensk-ryska gränsen gick vid Kymmeneälv i söder, och städerna Fredrikshamn, Villmanstrand och Viborg fanns på den ryska sidan.) Den starka stormakten vid Östersjön var Ryssland.

Sverige var politiskt svagt och behövde visa styrka och enhet inför Ryssland och Europa. Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika behövde stärka sin ställning som kronprinspar i Sverige. Att de tre år efter freden i Åbo kunde ge riket en arvprins var viktigt både för riket och för kungafamiljen. Prinsen döptes till Gustav efter de två stora kungarna Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Man hoppades att den blivande Gustav III skulle styra riket lika framgångsrikt som de två tidigare ”gustaverna”.

En fästning byggs

Det svenska rikets ära och styrka manifesterades på 1740-talet också på ett annat sätt. Fästningen Sveaborg, utanför Helsingfors, grundades under samma decennium. Ryssland hade under stora nordiska kriget (1700–1721) erövrat Östersjöns södra och östra kuster av Sverige. I Ingermanland hade kejsar Peter den store grundat staden S:t Petersburg och flottbasen Kronstadt. Det svenska riket måste utveckla sin flotta och man beslöt att bygga en stark fästning och flottbas i Finska viken. Som plats valde man Helsingfors och de så kallade Vargskären, en ögrupp utanför staden. Anläggningens huvudarkitekt var överste Augustin Ehrensvärd. År 1748 började man bygga. Den första fästningen som byggdes gavs namnet Gustavssvärd efter den då tvååriga prins Gustav. Den symboliska tanken var att fästningen skulle bli ett svärd i den blivande kungens hand.

Sveaborg byggdes för att stärka det svenska försvaret i öster, men fästningen byggdes också för ett eventuellt anfallskrig. Man ville erövra tillbaka de delar man förlorat till Ryssland. Pengarna för fästningsbygget kom i första hand från Frankrike. Det var nämligen viktigt för Frankrike att Ryssland inte skulle bli för mäktigt i norra Europa.

Samtidigt kom Sveaborg att ha stor ekonomisk och social betydelse för sitt närområde, som vid denna tid inte var ekonomiskt starkt eller utvecklat. Sveaborg var sin tids största byggprojekt i hela det svenska riket. Bygget stimulerade ekonomin i hela södra Finland. För arbetet behövdes sten och tegel och annat material som måste produceras nära byggplatsen. Granit bröt man på stället, på Vargskären, kalkstenen kom från Sibbo. Tegelbruk anlades vid flera herrgårdar i Nyland och städernas borgare fick både kronan (det vill säga staten) och fästningens invånare som köpstarka kunder.

Livet på fästningen

På Sveaborg arbetade och levde flera tusen personer. Livet på fästningen reglerades av ståndssamhällets hierarkier. Människornas identitet, verksamhet och relationer formades av deras ställning i samhället. På Sveaborg fanns det å ena sidan adel och ståndspersoner och å andra sidan ofrälse (oadliga) soldater, hantverkare och tjänstefolk.

Byggnadsarbetet krävde under hela 1700-talet en stor arbetskraft. År 1751 arbetade 6 750 soldater på Sveaborg. Det var flera gånger antalet invånare i Helsingfors under denna tid. För byggnadsarbetet användes soldater från finska och en del svenska regementen. På vintrarna bodde soldaterna hemma på sina boställen, men på våren kom de till Sveaborg för att arbeta med fästningsbygget. Detta pågick under hela århundradet.

Arbetet på fästningen var tungt. Soldaterna arbetade tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. Om de arbetade tolv och en halv timme om dagen betalade Augustin Ehrensvärd dem extra. Soldaterna bodde först i trånga baracker av trä. Senare byggdes bättre kaserner i sten. Maten var enkel och ensidig, utan färska grönsaker eller frukt. Många insjuknade i skörbjugg, en sjukdom som orsakas av brist på C-vitamin.

Soldaterna var den största invånargruppen på Sveaborg. Den näst största var officerarna. Dessutom hade skärgårdsflottan en bas på Sveaborg. Förutom de här militära personerna befolkades fästningen av flera civila. Det behövdes smeder, snickare och andra hantverkare för byggnadsarbetet. Det behövdes också personer som ansvarade för att soldaterna och befälet fick mat, dryck, kläder och sjukvård. Dessutom hade många av officerarna sina familjer på Sveaborg. På fästningsområdet bodde därför också flera kvinnor och barn. Augustin Ehrensvärds son Carl August växte upp på Sveaborg. Han föddes år 1745 och utbildades till militär. Det var naturligt att sonen skulle gå i faderns fotspår i sitt yrkesval. Krigaryrket var den vanligaste karriärvägen för adelsmän ännu på 1700-talet. Carl August blev dessutom som sin far en skicklig konstnär. Han blev överamiral, men är i dag mera känd för sin konst och sina konstteoretiska skrifter.

Officerarna och soldaterna umgicks inte med varandra. Officerarna och deras familjer hade ett rikt sällskapsliv med middagar, mottagningar och baler. Helsingfors förmögna borgare och ämbetsmän deltog också i fästningens sociala liv. Sveaborg hade, tack vare Augustin Ehrensvärd, ett stort bibliotek med den nyaste svenska och utländska litteraturen om allt från militära till filosofiska ämnen. Sällskapslivet på Sveaborg är också känt för sina ordenssällskap. Ordenssällskapen var ofta hemliga eller halvhemliga kretsar. Bara den som var invigd medlem kunde delta och det var bara män som kunde bli ordensbröder. Ordenssällskapens syfte var ibland bara glatt umgänge. Andra sällskap hade mera politiska eller intellektuella syften. Man samlades kring gemensamma värderingar och politiska målsättningar som man arbetade för. Walhallaorden som verkade på Sveaborg under åren 1783–1788 var till exempel närmast kungafientlig.

Det ryska Sveaborg

År 1808 erövrade Ryssland Finland. Bakgrunden till kriget låg i den europeiska stormaktspolitiken och maktbalansen. Kejsaren Alexander I ingick en allians med Napoleon. Ryssland anslöts till en handelsblockad mot Storbritannien, men dessutom lovade kejsaren tvinga Sverige att göra detsamma. Gustaf IV Adolf som regerade över Sverige då var en stor motståndare till Napoleon. Kejsaren måste därför bruka våld. I februari 1808 gick den ryska armén över gränsen till Finland. Som kompensation för detta gav Napoleon Alexander I fria händer angående Finland.

Under de svensk-ryska krigen på 1700-talet hade gränsen mellan de två rikena flyttats västerut två gånger. Avståndet mellan huvudstaden S:t Petersburg, som hade grundats år 1703, och den svenska gränsen hade vuxit två gånger. Sedan år 1743 gick gränsen vid Kymmene älv. Sedan dess hade Sverige ändå byggt Sveaborgs och Svartholms fästningar vid Helsingfors och Lovisa. Av dessa två var det Sveaborgs försvarsförmåga som man litade på i Sverige. Erövrandet av Sveaborg var därför ett viktigt mål i den ryska krigsstrategin. Sveaborg ansågs vid den här tiden vara en av de starkaste fästningarna i Europa.

Den svenska försvarsplanen gick ut på att behålla fästningarna, men låta armén retirera norrut. Avsikten var att föra över förstärkningar under våren 1808 när isarna lossat. En liten del av de ryska trupperna följde efter den retirerande svenska armén norrut, men den största delen blev kvar i södra Finland för att bland annat inringa fästningarna.
Sveaborg var inte helt färdigbyggt då kriget började i februari 1808, men där fanns ändå en garnison på 6 750 man, 743 kanoner och olika förråd. I början av mars började ryssarna belägra fästningen. Efter att ha bombarderat Sveaborg (utan större resultat) krävde ryssarna att fästningen skulle kapitulera, men kommendanten Carl Olof Cronstedt vägrade. Ryssarna fortsatte att bombardera fästningen, och den 6 april 1808 gick Cronstedt med på att överlämna Sveaborg och skärgårdsflottan om han inte fick hjälp från Sverige före den 3 maj. Cronstedt fick ingen hjälp, och den 3 maj kapitulerade Sveaborg utan några nämnvärda krigshandlingar.

Kapitulationen var ett hårt slag för Sverige, och orsaken till att Cronstedt valde att kapitulera har diskuterats mycket. Redan i samtiden gick det olika rykten om Sveaborgs kapitulation. Någon riktig klarhet har man aldrig fått. En del har ansett att han förrådde Sverige för pengar, medan andra har hävdat att han bedömde att situationen var hopplös och att det var lönlöst att fortsätta strida. Den 17 september 1809 slöts fred mellan Sverige och Ryssland. Sverige anslöt sig enligt fredsfördraget till den så kallade kontinentalblockaden mot Storbritannien och förlorade samtidigt Kymmenegårds län, Nylands och Tavastehus län, Åbo och Björneborgs län med Åland, Savolax och Karelen, Vasa och Uleåborgs län samt en del av Västerbotten ända till Torne älv. Finland införlivades alltså med Ryssland som ett antal svenska län. Redan i mars 1809 hade ändå Finlands ständer, kallade av Alexander I, samlats till en lantdag i Borgå. Finland blev ett sammanhållet autonomt storfurstendöme under den ryska kejsaren. De finska undersåtarna fick behålla sina svenska lagar, sina ståndsprivilegier (rättigheter och frihet) och sin religion. Amiral Cronstedt däremot stämplades som förrädare och tillbringade resten av sitt liv på Hertonäs gård i Helsingfors. I dag är hans hem i Hertonäs ett museum.

Efter 1809 var Sveaborg en rysk fästning. Som sådan drabbades den av Krimkriget 1853–1856. Då bombarderades Sveaborg häftigt av brittiska skepp. När Finland år 1917 blev självständigt blev Sveaborg en finländsk fästning. År 1919 förlades en garnison på Sveaborg. Fästningen var militärområde till år 1973.

Sveaborg i dag

I dag är Sveaborg en av Helsingfors populäraste sevärdheter och ett omtyckt utflyktsmål. När man besöker fästningen kan man se spår av flera sekel av vår historia. Den svenska tidens bastioner och murar formar öarna. På många ställen kan man läsa inskriptioner (texter inhuggna i sten) på svenska som talar om tiden när fästningen byggdes. Sveaborgs huvudarkitekt och skapare Augustin Ehrensvärd ligger begraven på borggården på Vargön. Det var Gustav III – han som gav namnet åt Gustavssvärd – som beslöt att Ehrensvärds grav skulle placeras där.

Samtidigt ser vi spår av Sveaborgs ryska historia. Gräsvallarna har tillkommit under rysk tid, de rosa byggnaderna skvallrar om en rysk färgvärld och de fina officersvillorna i trä har tillkommit på 1800-talet. Slutligen vittnar Sveaborg om Finlands självständiga historia som också den delvis är dramatisk. På Sveaborg fanns ett stort fångläger för röda efter inbördeskriget 1918 – man har dött på Sveaborg av hunger och dålig mat också på 1900-talet. I dag bor det ungefär 850 personer på Sveaborg som sedan år 1918 på finska heter Suomenlinna, Finlands borg.